stinanorberg

ibland vill man bara sparka något så jävla hårt, slå näven i väggen, skrika, klösa, riva, allt. allt för att man blir så förbannad. förbannad på hur orättvist det är ibland. men oftast gör man inte det här sakerna, hur gärna man egentligen vill. istället går man därfrån med allt bubblande ytan, går därifrån - besegrad. åtminstone för stunden. att få höra hur det du gör aldrig duger. att hela tiden få höra att du inte gör tillräckligt. att få få höra att du måste göra mer när du redan gjort allt du kan. frustrerande. det kommer till ytan igen, bubblar. du bara går därifrån. stänger in dig, pratar inte med någon. försöker slappna av, strunta i det som sagts. du vet att det du gjort duger, att du gjort ditt bästa. det borde duga. eller? tvivel kommer krypande. fan fan fan. förbannad. varför ska man engagera sig överhuvudtaget när du bara får skit tillbaka? åt helvete med allt. orkar inte vara kvar här.

ser fram emot ljusglimtarna som närmar sig med stormsteg. tack tack tack.

ibland skulle tiden gärna få gå fortare.