stinanorberg

Jag vet egentligen inte varför jag oroar mig.
Det är så onödigt. Eftersom jag vet att det kommer lösa sig.
Jag vet inte på vilket sätt, men jag vet att det kommer att göra det.
Det gör det alltid.

Men kanske är det just det att jag inte vet på vilket sätt det kommer bli som göra att jag går runt och tänker på det och dig hela tiden?
Jag vet inte vart vi står för tillfället... Håller du på med andra? Tänker du ens på mig? Kommer det att lösa sig på det sätt jag vill eller kommer vi gå helt olika vägar? Frågorna är många och de snurrar konstant i mitt huvud.
Du sa att du skulle höra av dig när "allt" lugnat ner sig. Jag vet inte vad det där "allt" är. Kanske är det känslorna för mig, kanske är det allt annat runt omkring. Vad det än är så hoppas jag det lugnar sig snart. För det tär så jälva mycket på psyket, på kroppen... på hur jag mår i stort. Och ärligt talat så tror jag inte du förstår hur seriös jag är med det hela. Jag vill veta. Jag. vill. veta. nu.

Och medan jag forsätter och vänta (är inne på dag 18 för den som undrar) så lyssnar jag till Melissa Horns visa ord och fina visor och hoppas...

För jag vill ha dig nu som jag hade dig förut