stinanorberg

Det slog mig precis, som ett knytnävsslag rätt i magen, hur ensam jag egentligen känner mig.
Familjen kom hem idag, ändå känns ensamheten större nu än när dom var borta.
Dom förstår mig inte. Inte till hundra procent och jag orkar ärligt talat inte förklara heller.

Jag har varit glad hela dagen. Tills nu på kvällen. Då tanken verkligen slog mig.
Vad gör jag här? Varför är jag kvar? Människor som har sina vänner nära kan verkligen kalla sig lyckliga.
Jag menar inte att jag inte har vänner i närheten, för det har jag. Men dom som verkligen står mig närmast är minst 20 mil härifrån (förutom Maja då, men hon jobbar i princip 24/7). Det känns rätt hårt. Jag har känt så rätt ofta på senaste tiden. Jag behöver få umgås lite mer med människor som förstår. Som förstår mig. Förra helgen var som att vakna upp och se solen för första gången på länge. Jag kände mig så otroligt glad när jag äntligen fick umgås med Sabina igen och se lite ansikten man kände igen. Jag tror det är först nu jag insett hur mkt jag saknar delar av 100% party crew och andra personer man lärt känna genom dem. Hur nära man verkligen kom vissa personer där. Det känns i hjärtat, kroppen, själen. Jag saknar er.

Jag tror jag måste börja umgås med folk mer igen. För att kunna bli hel.